Föreläsningar

Föreläsningar | Endokrinsköterskornas program | Posters | Fria Föredrag

Tyreoidea-ultraljud på endokrinmottagning – fördelar och nackdelar

Mikael Lantz

I Europa har man använt ultraljud av tyreoidea på endokrinologisk mottagning sedan många år tillbaka och i södra Sverige sedan några år tillbaka men inte i andra delar av Sverige. Ultraljud tyreoidea kan användas i diagnostiken av Graves sjukdom, subakut tyreoidit, gestationell tyreotoxikos, postpartum tyreoidit, amiadorone utlöst tyreotoxikos, kronisk tyreoidit samt struma med och utan adenom. Om man gör ultraljud på alla patienter med misstänkt tyreoideasjukdom ökar risken för att upptäcka tyreoideaincidentalom. Det är därför viktigt att ha strikta indikationer för ultraljud av tyreoidea för att undvika fler undersökningar. Om ett adenom identifieras bör risken för bakomliggande malignitet bedömas genom att använda EU-TIRADS klassifikationen som baseras på morfologi och storlek inför behov att genomföra finnålspunktion. Morfologin av finnålsaspirat bedöms enligt Bethesda klassifikationen vilket avgör den fortsatta handläggningen d.v.s. kirurgi eller avslutad uppföljning. Användandet av ultraljud på endokrinologisk mottagning har ökat kvaliten i diagnostiken och uppföljningen av patienter med tyreoideasjukdom.

Världens mest överanvända läkemedel – om medikalisering av livet

Jan Calissendorff, ME Endokrinologi, Karolinska Universitetssjukhuset

Bakgrund: Endokrin substitution med kortison, sköldkörtelhormon, testosteron och insulin har förändrat livet för 10 000-tals patienter. I frånvaro av hormonell dysfunktion har dessa läkemedel ingen plats. Medikalisering, dvs förskrivning av dessa och andra läkemedel sker nu i ökande grad internationellt och i Sverige utan att det finns en underliggande sjukdom. På nätet sprids information om att symtom som hjärndimma, viktuppgång, trötthet kan lindras, utan att en hormonell brist finns säkerställd. Det leder till ökad förskrivning av läkemedel, internetimport och annan smuggling av läkemedel. Risker finns då för suprafysiologisk medicinering som kan ske utan medicinsk uppföljning. Förtroende för vården riskerar att urholkas och reella diagnoser kan missas.

Metoder: Genomgång av Socialstyrelsen Läkemedelsregister avseende förskrivning av kortison, tyreoidea hormoner, tillväxthormon och testosteron till personer mellan 18 – 84 år under perioden 2011 – 2021.

Resultat: Förskrivningen av kortverkande kortison har under tidsperioden ökat med 30%, av testosteron till män med 204 % och till kvinnor med 286%. Under samma tidsperiod ökade förskrivningen avseende levotyroxin med 27% och avseende liotyronin med 393%. Ingen ökad förskrivning noterades avseende GH. Kostnaden för enbart den ökade förskrivningen av testosteron till män beräknas till 50 millioner kronor/år. Tyreoidea hormoner har nu ökat från det 11e vanligaste läkemedel till det sjunde, vi är på väg att hinna i kapp USA, där det är det vanligast förskrivna läkemedlet och England, det tredje vanligaste.

Konklusion: Ökad medikalisering sker vid sidan av nationella och internationella guidelines. Ett mer strikt förskrivningsmönster krävs Differentialdiagnoser bör sökas för att kunna göra säkra och adekvata val av ev läkemedelsbehandling, så att inte andra förklaringar till patienters lidande än hormonbrist eller andra till stånd som inflammation, cancer, anemi, lungsjukdom mm missas.

Utmaningar vid behandling av CAH

Henrik Falhammar

Congenital adrenal hyperplasi (CAH) är en ovanlig medfödd sjukdom som i sin klassiska form drabbar runt 1 på 14 000 i Sverige. Alla barn screenas för klassisk CAH vid födseln och glukokortikoidbehandling sätts in omedelbart för att förhindra död i binjurebarkskris. Mineralkortikokder används hos alla patienter med salt förlorande (SW) CAH men även de flesta med simple virilizing (SV) CAH. Den icke klassiska (NC) varianten drabbar troligen 1 på 1000 men de flesta är odiagnostiserade då symptomen är mildare och kvinnorna feldiagnostiseras som PCOS.

På grund av att CAH är ovanligt och att en del patienter med CAH går på några få högspecialiserade center så är kunskapen om sjukdomen och dess behandling låg hos de flesta endokrinologer i världen. De flesta endokrinologer har bara enstaka patienter med CAH. Då den låga kortisol och aldosteronproduktionen går med höga binjureandrogener och steroidprekursorer så är behandlingen mer svårstyrd jämfört med autoimmun binjurebarkssvikt.

Föreläsningen kommer att gå igenom olika utmaningar vid behandling av patienter med CAH och kommer bla gå igenom hur man tolkar 17-hydroxyprogesteron dygnskurvor som tas på filterpapper. Ungefär 80% av alla patienter med CAH i Sverige har kontrollerats med 17-hydroxyprogesteron dygnskurva, många gör det regelbundet 1-2 ggr per år, men de flesta endokrinologer känner sig osäkra hur dessa kurvor ska tolkas och hur behandlingen kan ändras med hjälp av dessa.

Atypical diabetes: a diagnostic challenge

Åke Sjöholm

In medical school, we learned how to classify diabetes according to different clinical characteristics. However, at the dawn of the precision medicine era, it is clear that today’s clinical reality does not always align well with textbook teachings. As precision medicine diagnostics have become more widespread and sophisticated, the heterogeneity of diabetes has become increasingly evident. 

The terms juvenile vs. elderly-onset diabetes, as well as insulin-dependent vs. non-insulin dependent diabetes, have become obsolete. Contrary to what is often taught, severe ketoacidosis may occur in type 2 diabetes. Patients may also suffer from two or more forms of diabetes simultaneously or consecutively. Four authentic cases of diabetes with uncommon characteristics that pose diagnostic challenges will be presented and discussed.

The lecture will aim to illustrate the difficulties in properly diagnosing, and thus providing proper treatment for, diabetes that does not behave as in the school book. Type 2 diabetes can occur in teenagers, usually with positive heredity and high BMI that may already be stigmatizing for a young person. To further risk increasing BMI with insulin, not infrequently in high doses, is hardly the right way to go in 2023 when excellent alternatives to achieve the opposite with simultaneous organ protection and without the risk of hypoglycemia are available. Atypical characteristics of young patients with non-insulinopenic diabetes should bring MODY to mind. One should also consider that patients may suffer from two or more forms of diabetes simultaneously or consecutively. 

The heterogeneity of diabetes that has become increasingly clear, the rapidly evolving powerful molecular genetic diagnostics, and the growing number of antidiabetic drugs proven to reduce macrovascular morbidity and mortality, make it very exciting times for the diabetes community.

More refined diagnostics will pave the way for personalized medicine, leveraging novel drugs with proven effects on diabetes-related mortality and morbidity.

Neuroendokrina tumörer- behandling, fallbaserat.

Staffan Welin

Neuroendokrina buktumörer och binjuretumörer är sedan 2023-04-01 Nationell högspecialiserad vård och de mer avancerade såsom pancreasNET, avancerad tunntarmsNET samt MEN 1 skall nu behandlas och kontrolleras på ett NHVe. Under föredraget skall jag genom patientfall försöka ge en översikt av behandlingen av neuroendokrina tumörer samt ge en överblick av utredningen vid misstanke om NET.

Testosteronbrist vid Metadon/Buprenorfinbehandling: En översikt baserad på Pubmed-data

Mikael Lehtihet
Abstrakt: Metadon och buprenorfin är väl etablerade farmakologiska behandlingar för opioidberoende. Trots deras positiva effekter på att minska missbruket och förbättra patienternas livskvalitet har det rapporterats om potentiella biverkningar, inklusive hormonella störningar. Denna översikt sammanställer och analyserar data från studier publicerade i PubMed för att belysa förekomsten och de kliniska konsekvenserna av testosteronbrist hos män som genomgår metadon- eller buprenorfinbehandling.
Resultaten visar att testosteronbrist är vanligt förekommande hos män i opioidbehandling, med prevalensnivåer som varierar mellan studierna. Orsakerna till denna brist är multifaktoriella och inkluderar direkt påverkan på hypothalamus-hypofys-gonadaxeln, kronisk inflammation och livsstilsfaktorer som rökning och övervikt. Testosteronbrist hos dessa patienter kan leda till en rad symtom, inklusive minskad libido, sexuell dysfunktion, trötthet, humörsvängningar och minskad muskelmassa.
Behandling av testosteronbrist vid metadon- eller buprenorfinbehandling kan vara en viktig komponent i den övergripande vården av dessa patienter. Hormonersättningsterapi (HRT) med testosteron har visat sig förbättra sexuell funktion, humör och livskvalitet hos män i opioidbehandling. Dock bör läkare vara medvetna om eventuella risker och fördelar med HRT och noga överväga individuella patientfaktorer innan behandlingsbeslut fattas.
Flera framtida forskningsbehov identifieras genom denna översikt, inklusive studier som undersöker mekanismerna bakom testosteronbrist vid opioidbehandling, optimala behandlingsstrategier och långsiktiga effekter av HRT hos dessa patienter.
Sammanfattningsvis indikerar publikationerna i PubMed att testosteronbrist är en vanlig följd av metadon- eller buprenorfinbehandling hos män och kan ha betydande negativa konsekvenser för deras fysiska och psykiska välbefinnande. En mer omfattande förståelse av denna fråga är nödvändig för att optimera vården för män i opioidbehandling och förbättra deras behandlingsresultat och livskvalitet.
Författad av chat.openai.com med sökorden: skriv ett abstrakt på 250 ord om testosteronbrist vid metadon/buprenorfinbehandling med information från pubmed med handledning av människan

Osteoporos – senaste nytt om frakturriskbedömning, skelettanabola läkemedel och riktlinjer samt uppdatering om NHV Osteogenesis Imperfecta

Andreas Kindmark och Kristian Axelsson.

 Senaste nytt om frakturriskbedömning, översiktligt om de nya nationella vårdprogrammen och riktlinjer, nya skelettanabola läkemedel och deras användningsområden, samt kort om ovanliga bensköra endokrina tillstånd, inklusive uppdatering om NHV Osteogenesis Imperfecta

Nya nationella riktlinjer för vård vid obesitas – vad är huvudbudskapen?

Ylva Trolle Lagerros

Det sker en snabb kunskapsutveckling inom obesitasbehandling. Samtidigt finns det stora regionala skillnader vad gäller utredning, diagnostik, behandling och uppföljning av obesitas. Nationella riktlinjer strävar efter att göra vården mera jämlik. 

Förra året, 2022 kom Socialstyrelsens första nationella riktlinjerna för obesitasbehandling. I april i år kom en uppdaterad version. Strukturerat omhändertagande från diagnostik till uppföljning, kombinerad levnadsvanebehandling, läkemedelsbehandling och obesitaskirurgi samt utbildning av personal är områden som ingår i riktlinjerna.

 Ca 1,3 miljoner vuxna och 80 000 barn i Sverige har obesitas. Som hälso- och sjukvårdspersonal träffar vi personer med obesitas allt oftare. Men vad innebär de nya nationella riktlinjerna för obesitasbehandling egentligen? På den här föreläsningen får du snabbt en överblick över hur de nationella riktlinjerna tagits fram, vilka de riktar sig till och framför allt vilka som är huvudbudskapen.  

Transforming the pharmacotherapy of obesity – mechanisms and clinical insights

Daniel J. Drucker

Enthusiasm for gut-derived therapies stems from a precise understanding of the physiological and pharmacological roles of gut hormones in control of normal and disordered energy homeostasis, coupled with extensive clinical validation. Interrogation of gut hormone action encompasses studies of hormone synthesis and secretion, clearance and degradation, receptor signaling and PK-PD relationships, receptor desensitization, communication with the CNS, and evaluation of the utility of preclinical models. Improved understanding of enteroendocrine science has yielded a number of gut-derived therapies for treatment of diabetes and more recently, obesity. The pleiotropic actions and striking efficacy of the GLP-1R agonists, coupled with the enigmatic and as yet yet unparalleled benefits of bariatric surgery, has validated the enteroendocrine system and peptide hormone-based therapies as viable targets and platforms for development of improved next generation therapies for treatment of energy homeostasis. Here I review preferred peptide and non-peptide partners for co-agonist and tri-agonist therapies, with a focus on current benchmarks, emerging clinical data, strategies for improving efficacy, and forthcoming outcome studies ensuring safety of new peptide hormone combinations. The rapid development of multiple new co-agonist candidates will transform the medical pharmacotherapy of obesity and promises to deliver multiple highly effective medicines delivering 20%+ weight loss, ideally associated with improvement in multiple outcomes relevant to people living with obesity.

Föreläsningar | Endokrinsköterskornas program | Posters | Fria Föredrag

Endokrinsköterskornas program

Hypogonadism, manligt/kvinnligt

Kerstin Landin-Wilhelmsen, Institutionen för Medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, Sektionen för Endokrinologi, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborg

Manlig och kvinnlig hypogonadism, primär eller sekundär, innebär en könshormon-produktion som ligger under det normala. Könshormoner är viktiga för fertilitet, skelett och välbefinnande.                                                                                                                                   Den primära hypogonadismen innebär att själva målorganet sviktar, d.v.s. testiklarna eller äggstockarna. Det kan vara medfödda, genetiska orsaker som kromosomavvikelser, autoimmun bakgrund eller förvärvade orsaker som att testiklar eller äggstockar opererats bort. Vid primär hypogonadism är målorganets hormon, testosteron respektive östrogen, lågt och hypofysens frisättande hormon, FSH och LH, höga

Den sekundära hypogonadismen beror på en rubbning i hypofys eller hypotalamus. Det kan vara hyperprolaktinemi, oftast som prolaktinom, och är vanligt hos yngre män och kvinnor och är tacksam att behandla medikamentellt. Andra orsaker är hypofysinsufficiens, Kallmans syndrom, anorexia, dopning eller stort intag av andra substanser. Vid dessa tillstånd är såväl målorganets hormon som FSH och LH låga, hypogonadotrop hypogonadism.

Det starkaste tecknet på hypogonadism hos kvinnor är amenorré, utebliven menstruation, som kan vara primär, och då puberterar inte flickan, med fertilitetsproblem som följd. Om hon puberterar men mensen försvinner inom några år benämns det sekundär amenorré. Förvinner mensen vid 35-40 års ålder kan det vara prematur menopaus. Hos män med utebliven pubertet är behåringen och muskulaturen sparsam och testiklarna små och mjuka. Har mannen puberterat och noterar sämre libido, fertilitet eller hårväxt kan det bero på hypogonadism. Könshormonerna avtar med stigande ålder hos alla men mest markant är klimakteriet, en fysiologisk primär hypogonadism hos kvinnor runt 50 års ålder. Hos män kan s.k. ”late onset hypogonadism” utvecklas med subnormala könshormoner och kan vara förknippat med övervikt och annan medsjuklighet.                                                                                                                

Vid konstaterad hypogonadism ges i regel hormonersättning. Remiss till reproduktions-medicin utfärdas vid behov.                                                                                                                           

Sammanfattningsvis, gonaderna angår oss alla. Kolla testosteron, östradiol, FSH, LH, prolaktin, tyroideaprover och ev. kromosomanalys. Tag en noggrann anamnes och lyft på täcket, d.v.s. undersök patienten!

Hjärntrötthet vid endokrina sjukdomar

Birgitta Johansson

Att riktigt förstå vad hjärntrötthet innebär för patienten kan vara svårt. Det är lätt att tänka lite trött och det går att vila sig fri från det. Men om patienten har en långvarig hjärntrötthet som inte går att vila sig fri från och som påverkar vardagen i allt man gör från att umgås med familj och vänner och att det inte fungerar att arbeta, då behöver patienten hjälp och att bli förstådd. Bara för att det inte syns, så innebär det inte att det inte finns några problem. 

Hur fattar man då? Under föreläsningen ska hjärntröttheten beskrivas, vilka symptom som är vanliga och ge tips på hur man kan utreda. Det viktiga att komma ihåg är att den mentala energin inte räcker ÖVER TID. Att kunna i stunden är en sak, men att orka utföra aktiviteter igen och igen under en längre tid eller arbetsdag är något helt annat.

Lite tips och råd om hjälp och stöd för drabbade patienter kommer också att ges.

Fabrys sjukdom – från diagnos till egenvård

 

Susana Cortes Barra och Mikael Oscarson

Fabrys sjukdom är en sällsynt lysosomal inlagringssjukdom som orsakas av en sjukdoms-orsakande variant i GLA-genen, som kodar för enzymet alfa-galaktosidas. Detta leder till successiv ansamling av globotriaosylceramid (Gb3) i cellerna som orsakar skador i olika vävnader. Typiska tidiga symptom är brännande smärtor i händer och fötter med debut under lågstadieåldern, samt magtarmssymptom och särskilda hudförändringar (angiokeratom). I vuxen ålder utvecklar många patienter en svår hjärtsjukdom (hypertrof kardiomyopati), njurinsufficiens och ibland stroke. Patienterna har också ökad förekomst av depressiva symptom. Drygt 100 patienter har hittills diagnostiserats i Sverige.  

Eftersom GLA-genen är belägen på X-kromosomen kommer män med en sjukdomsorsakande variant alltid att bli sjuka, medan kvinnor som ärvt varianten utvecklar organpåverkan i varierande omfattning beroende på hur mycket respektive X-kromosom används. Dessutom leder nedärvningsmönstret till att det ofta finns ett flertal släktingar som också har sjukdomen, men som ännu inte diagnostiserats. 

Många patienter behandlas med enzymersättningsbehandling, där enzym framställt i cellodling ges som en intravenös infusion varannan vecka. I vissa fall kan patienten lära sig att på egen hand administrera infusionerna i hemmet. Hos patienter med vissa sjukdomsorsakande varianter kan per oral behandling användas. 

Vi presenterar hur patienten kan ta emot sin diagnos, vilka känslor som en ärftlig sjukdom kan väcka och hur patienter kan få stöd i att leva med sin kroniska sjukdom. Vetskapen att ha en kronisk sjukdom kan vara en omvälvande förändring i mångas liv. 

Vi tar upp sjuksköterskans roll i patientmötet, och vikten av att ge patienten stöd, kunskap och praktisk hjälp att hantera sin sjukdom. Patienten får utrymme för samtal och reflektion, samt kunskap och trygghet i sin sjukdom. Målet är att patienten på ett självständigt sätt ska kunna planera sin vardag och att behandlingen ska bli en del av vardagen.

Endokrin hypertensjon

 

Line Krabbe

I dette foredraget er fokuset rettet mot sekundær hypertensjon, og særlig endokrine årsaker til hypertensjon. Jeg har valgt å sette søkelyset på primær hyperaldosteronisme, feokromocytom, cushing, akromegali, hypertyrose og hyperparatyreoidisme. 

Så, hvordan kan hormonene påvirke blodtrykket vårt?

Primær hyperaldosteronisme er den hyppigste årsaken til sekundær hypertensjon. Overproduksjon av hormonet aldosteron fører til at kroppen holder tilbake økt mengde natrium og væske, samt at mer kalium skilles ut. Dermed øker det sirkulerende blodvolumet og blodtrykket går opp. Hos pasienter med feokromocytom er det en overproduksjon av katekolaminer. Adrenalin øker hjertets kontraksjonsevne og frekvens og dermed hjertes minuttvolum. Adrenalin øker også total perifer motstand. Som et resultat av dette stiger blodtrykket. 

Hos pasienter med Cushing finnes det økte mengder av hormonet kortisol. Hyperkortisolisme aktiverer mineralkortikoidreseptorer som fører til natrium og væskeretensjon samt kaliumtap, og dermed økt blodvolum. I tillegg reduserer kortisol mengden vasodilaterende stoffer som gir økt total perifer motstand. Pasienter med akromegali har for mye veksthormon som bidrar til væskeretensjon. Dette kan gi høyere blodtrykk ved at det sirkulerende blodvolumet økes. Hypertyreose fører til økt sympatisk respons som påvirker  hjertet og arterioler. Dette øker hjertefrekvensen og kontraktilitet, og resulterer i forhøyet blodtrykk. Ved primær hyperparatyrodisme er det i enkelte studier påvist økt stivhet i blodkar som kan gi hypertensjon. 

Helsepersonell har en viktig rolle i å forklare pasienter hvordan hormonene påvirker blodtrykket. Dette kan bidra til økt kompetanse og trygghet om egne tilstander. 

Økt kunnskap hos pasientene kan blant annet redusere usikkerhet og øke etterlevelse av medikamentell behandling. Her ser jeg nytten av kontinuitet og tett oppfølging fra helsepersonell. 

Prader-Willis syndrom och transition, en modell från Karolinska sjukhuset

Maria Pedersen

Årligen föds ungefär 5–7 barn med Prader-Willis syndrom (PWS) i Sverige. Syndromet inkluderar bland annat tillväxthormonbrist, hypogonadism, minskad mättnadskänsla, ökad aptit och nedsatt kognitiv utveckling. Successivt leder syndromet till en ätstörning med omåttlig aptit (hyperfagi). Detta, kombinerat med försämrad metabolism och reducerat energibehov medför stor risk att utveckla obesitas med relaterade följdsjukdomar. Beteendeavvikelser såsom känslomässig labilitet, autistiska drag, tvångshandlingar, ångesttillstånd och självdestruktivitet är vanligt förekommande. Syndromet medför även en ökad risk för psykosinsjuknande. Förändring av invanda rutiner kan leda till osäkerhet, ångest och konflikter. Fasta och strukturerade rutiner ger oftast ett bättre mående.

Behandlingen består till stor del av strikt diet och begränsad tillgång till mat. Tillväxthormonbehandling är vanligt och ger ökad längdtillväxt, förbättrad kroppsammansättning och ämnesomsättning.

Flytten från barn- till vuxenmottagningen sker vid en tidpunkt i livet där ungdomen möts av ökad frihet och flera större förändringar av invanda rutiner. För att underlätta transitionen har vi utvecklat samarbetet med teamet på barnendokrinmottagningen och infört användande av standardiserad checklista. Inför sista besöket på barnmottagningen träffas teamen i förväg och diskuterar individuella problem, möjligheter och svårigheter. Under själv besöket är endokrinolog och sjuksköterska från vuxenmottagningen närvarande. Familjen erbjuds därefter en förlängning av besöket, på vuxenmottagning, där dom tillsammans med sjuksköterskan går igenom nya rutiner, lokaler och samlar anamnes enligt checklistan.

Sedan införande av de nya rutinerna har de första besöken på vuxenmottagningen varit lugnare och patienterna tryggare. Mätningen av kroppssamansättning har oftare accepterats och anhöriga har uppskattat att i förväg veta vem som är deras nya kontaktsjuksköterska på kliniken.

Hypertyreos, vilken behandling till vem? Patientfall och fördjupning

Jan Calissendorff

Bakgrund: Hypertyreos, ökad ämnesomsättning är endokrina folksjukdomar. Vanligast är autoimmun Graves sjukdom följt av varianter av toxisk knölstruma. Subakut tyreoidit, andra tyreoiditer, hypofys- och läkemedelsorsakad hypertyreos förekommer

Metod:  Diskussion utifrån olika fall med hypertyreos diskuteras relaterad till behandlingsalternativ

Resultat: Vid val av behandling tas hänsyn till ålder, samsjuklighet, graviditetsönskan och patientönskemål. Graves sjukdom kan behandlas med läkemedel, kirurgi eller radiojod

Toxisk knölstruma kan behandlas med samma arsenal men botas inte med läkemedel. Tyreodit behandling styrs av symtom där såväl exspektans och temporär läkemedelsbehandling kan övervägas. Vid läkemedelsinducerad hypertyreos sekundärt till Cordarone är hjärtfunktionen central i val av behandling. TSH producerande hypofysadenom kan följas konservativt. Kirurgi kan medföra risk för övriga hypofyshormoner. Medicinsk behandling kan vara framgångsrik.

Konklusion: Liksom vid annan endokrinologi krävs ofta kontinuerlig kontakt med patienten för att avgöra om behandling ska påbörjas, för att följa effekten och ev ompröva tidigare behandlingsval vid utebliven eller otillräcklig effekt.

Forelasningar | Endokrinsköterskornas program | Posters | Fria Föredrag

Posters

P1 – Effekterna av medicinsk och kirurgisk behandling på vitamin D-nivåer vid fetma

Ala Mejaddam, Gudrún Höskuldsdóttir Frida Lenér, Ville Wallenius Penelope Trimpou, Lars Fändriks, Karin Mossberg, Björn Eliasson, Kerstin Landin-Wilhelmsen

Bakgrund: Patienter som behandlas med bariatrisk kirurgi löper hög risk att utveckla näringsbrister. Dock är inte alla personer med fetma intresserade av, eller anses vara lämpliga för, kirurgisk behandling. I stället erbjuds medicinsk behandling med en välstrukturerad mycket lågkaloridiet (VLED). Det är inte känt om patienter som genomgår medicinsk behandling också löper högre risk att utveckla vitamin D-brist och sekundär hyperparatyreoidism.

Syfte: Det primära syftet var att jämföra nivåerna av S-25(OH)D hos patienter 2 år efter bariatrisk kirurgi, med Roux-en-Y gastric bypass (RYGB) eller sleeve gastrektomi (SG), med VLED. Samtliga patienter med fetma före behandling jämfördes också med allmänna befolkningen. Vår primära hypotes var att operation, särskilt RYGB, men inte VLED skulle leda till en ökad förekomst av vitamin D-brist.

Metod: 971 (75 % kvinnor, medelålder 44+13 år) patienter som var lämpliga för kirurgisk behandling, RYGB (n = 388), SG (n = 201), och medicinsk behandling (n = 382), i rutinmässig vård inkluderades konsekutivt mellan 2015 och 2017 i BASUN-studien. Ett slumpmässigt populationurval från WHO-MONICA-projektet användes som referens (n = 414, 77 % kvinnor, medelålder 63+9 år). S-kalcium, S-25(OH)D och S-PTH mättes hos alla patienter med fetma vid baslinjen och 2 år efter behandlingen (n = 713). Kroppsvariabler mättes och vitamin D- och kalciumtillskott registrerades.

Resultat: Medel BMI var 42,0+4,9 kg/m2 hos patienterna mot 26,8+4,7 kg/m2 i befolkningen där BMI >35 kg/m2 var ovanligt, 6 %. S-25(OH)D ökade efter RYGB och SG, där också kosttillskott var vanligare, jämfört med patienter efter medicinsk behandling (SMD> 0,1, standardized mean difference). Vitamin D-brist (S-25(OH)D <25mmol/l) påträffades hos 5,2% av patienterna med fetma före någon behandling jämfört med 1,7% av den allmänna befolkningen (SMD> 0,1). Tretton patienter (1,8%) hade vitamin D-brist efter behandling av fetma, jämnt fördelat mellan metoderna. Sekundär hyperparatyreoidism var mest frekvent hos dem med lågkaloridiet.

Slutsats: Kirurgisk intervention för fetma följt av vitamin D-tillskott var inte associerat med en högre risk för vitamin D-brist, oavsett typ av kirurgi, jämfört med patienter som fick medicinsk behandling. Dock är patienter med fetma som söker behandling för viktminskning mer benägna att ha låga nivåer av vitamin D jämfört med den allmänna befolkningen.

P2 – Sjuksköterskebaserad mottagning för patienter med medicinskt behandlad primär aldosteronism

 

Carina Dino, Linda Hedin, Oskar Ragnarsson

Bakgrund

Primär aldosteronism (PA) är en binjuresjukdom som orsakas av ökad produktion av hormonet aldosteron. PA leder till högt blodtryck, hämning av reninsekretionen och i vissa fall lågt kalium. Patienter med PA löper ökad risk för kardiovaskulära sjukdomar såsom förmaksflimmer, kranskärlssjukdom, hjärtsvikt och stroke samt nedsatt njurfunktion.

PA kan vara uni- eller bilateral. Patienter med unilateral PA kan behandlas kirurgiskt där den drabbade binjuren bortopereras. Patienter med bilateral aldosteronöverproduktion, samt patienter som av andra skäl bedöms inte vara operationskandidater, bör behandlas med mineralkortikoidreceptorantagonist (MRA). 

I denna sammanfattning berättar vi om en nyligen öppnad sjuksköterskebaserad mottagning för patienter med medicinskt behandlad primär aldosteronism.

Patienter som är aktuella för mottagningen

Patienter med medicinskt behandlad PA är aktuella för mottagningen. I de flesta fallen har beslut om medicinsk behandling med MRA fattats efter utredning med binjurevenskateterisering.

Målsättning med behandlingen

Målet med MRA-behandling är att minska risken för kardiovaskulära följdsjukdomar och förhindra utveckling av njursvikt. Målet nås genom att:

• Normalisera blodtryck (systoliskt blodtryck <140 mmHg och diastoliskt blodtryck <90 mmHg)

• Korrigera eventuell hypokalemi

• Normalisera renin

Arbetsbeskrivning – Upptitrering

Vid varje besök kontrolleras:

• Blodtryck 

• El-status

• P-aldosteron och P-renin

• Eventuella biverkningar

Dosen av MRA (oftast Eplerenon) titreras upp, oftast med cirka 4–6 veckors intervall, samtidigt som blodtryck, kalium och reninkoncentration i serum kontrolleras. Så länge som hyperkalemi inte utvecklas kan dosen höjas. Patienter som har kommit upp till en optimal dos, och uppnått ett optimalt blodtryck fortsätter kontrolleras ca. 1–2 gånger om året. 

Vid långtidsuppföljning kontrolleras även övriga riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar, inklusive uppgifter om rökning, BMI, HbA1c och lipidstatus.

P3 – Aortavidden predikterar aortadissektion hos kvinnor med Turners syndrom – en 25 års prospektiv kohortstudie i Sverige

Sofia Thunström, Erik Thunström, Sabine Naessén, Kerstin Berntorp4 Margareta Laczna Kitlinski, Bertil Ekman6, Jeanette Wahlberg, Ingrid Bergström, Odd Bech-Hanssen, Emily Krantz, Christine Laine, Iger Bryman, Kerstin Landin-Wilhelmsen 

Bakgrund: Kvinnor med Turners syndrom har en ökad risk för aortadissektion. Profylaktisk operation för att förhindra aortadissektion rekommenderas vid en vidgad aorta, där ett indexerat mått som tar hänsyn till kroppsstorleken (aortaspecifikt index=ASI) används.

Nuvarande riktlinjer har ASI ≥2,5 cm/m2 som tröskelvärde för rekommendation av profylaktisk operation.

Syfte: Denna studie beräknade vilket mått på aorta ascendens som bäst predikterade risken för aortadissektion, och om justering för kroppsstorleken förbättrade riskprediktionen.

Metod: En prospektiv, observationsstudie i Sverige utfördes mellan år 1995 och 2021, på 400 kvinnor med Turners syndrom. Alla kvinnor undersöktes med ekokardiografi av aortan. Data avseende sjukdomshistoria och genotyp samlades in. Tre modeller, aorta ascendens diameter, ASI och Turnerspecifik z-score som även tar hänsyn till kroppsstorlek, sattes upp och jämfördes med varandra avseende Receiver operating characteristic (ROC) kurvor, sensitivitet och specificitet. Riskfaktorer för aortadissektion analyserades med logistisk regression.

Resultat: 12 kvinnor av 400 (3%) drabbades av aortadissektion. ROC-kurvor visade att aorta ascendens diameter och Turnerspecifik z-score var bättre än ASI i att förutsäga aortadissektion. Det bästa tröskelvärdet för att förutsäga aortadissektion var en diameter på 3,3 cm för aorta ascendens samt 2,12 för Turnerspecifik z-score, med en sensitivitet på 92 % för båda. Den nuvarande gränsen, ASI på 2,5 cm/m2, hade en sensitivitet på endast 17 %.

Subgruppsanalyser hos kvinnor med en diameter av aorta ascendens ≥ 3,3 cm kunde inte påvisa något samband mellan genotyp, aortakoarktation, bikuspid aortaklaff, BMI, blodtryckssänkande medicin, tidigare tillväxthormonbehandling eller pågående östrogenersättning och aortadissektion. Alla tre modellerna misslyckades med att förutsäga en aortadissektion hos en gravid kvinna.

Diskussion: Aorta ascendens diameter på 3,3 cm och Turnerspecifikt z-score på 2,12 var mer tillförlitliga prediktorer för aortadissektion än nuvarande ASI. Båda tröskelvärdena bör föranleda tät uppföljning av aortatillväxten och optimering av blodtryck. Större material och en riskscore med samlade riskfaktorer vore önskvärt. Noggranna undersökningar av hjärta och aorta bör även utföras inför och under graviditet hos kvinnor med Turners syndrom.

P4 – Teaching cases: The role of 99mTc-sestamibi in the functional imaging of the thyroid gland

Sokratis El Mantani Ordoulidis

Background

99mTc-sestamibi has been traditionally used for many decades as the milestone radiopharmaceutical for the evaluation of myocardial perfusion, the localization of parathyroid hyperplasia and the molecular breast imaging for the investigation of breast abnormalities.

During years, the role of 99mTc-sestamibi scintigraphy has been studied as a supplementary diagnostic modality to other molecular imaging procedures for the evaluation of the metabolic activity of the thyroid gland, the functional assessment of thyroid nodules, the presence of functional thyroid tissue and the detection of thyroid cancer metastases. [1,2]

Cause

Clinical questions with endocrinal interest such as the characterization of amiodarone-induced thyrotoxicosis (AIT), the evaluation of postsurgical thyroid remnants during continuing thyroid hormone administration and the differential diagnosis of productive vs destructive thyrotoxicosis has been assessed by our nuclear medicine team and are presented as teaching case reports.

Method and Results

Case 1. Functional thyroid tissue assessment under levothyroxine substitution.

A patient in euthyroid status that had been treated in the past with radioactive iodine (131I[NaI]), total thyroidectomy and surgical eye decompression due to Graves disease referred to our department with a clinical question of identification of thyroid tissue remnant due to high TRAb values. 99mTc-sestamibi SPECT/CT study revealed a small parathracheal thyroid remnant (< 2 mL) anatomically related to the operation report while serum Tg and anti-Tg found to be 0.57 ug/L and 19 kE/L respectively.

Case 2. Differential diagnosis between productive vs destructive thyrotoxicosis in iodine saturated thyroid due to X-ray contrast agents. A patient treated with Pembrolizumab referred to our hospital for acute medical care due to impaired general condition, confusion, sweating and weakness in the left arm. A total body CT study performed with intravenous administration of 360 mg iodine/kg body weight. The patient’s thyroid hormone status that was subsequently assessed revealed thyrotoxicosis (TSH: <0.01 mIE/L, fT4: > 100 pmol/L, fT3: 43.7 pmol/L, TRAb: 2.0 IE/L). Even though destructive thyrotoxicosis is a common side effect of immunotherapy, the patient’s preliminary clinical and biochemical status was considered to be related to upcoming thyrotoxic crisis. The patient was referred subsequently to our department with a clinical question to assist the differential diagnosis between productive vs destructive thyrotoxicosis. 99mTc-sestamibi planar imaging revealed negligible uptake to the thyroid gland and the finding was assessed as destructive thyrotoxicosis leading to an effective high dose Prednisolone treatment.

Case 3. Differential diagnosis between productive vs destructive thyrotoxicosis due to amiodarone – AIT type 2.

A patient with ischemic cardiomyopathy treated with amiodarone for 18 months developed thyrotoxicosis (TSH: <0.01 mIE/L, fT4: > 100 pmol/L, fT3: 16 pmol/L). The patient treated initially with a daily dose of 40 mg Tiamazol and 20 mg Prednisolone. Within 10 days patient’s ALT changed from 0.52 to 8.09 μkat/L. The patient was referred subsequently to our department with a clinical question to assist the differential diagnosis between AIT type 1 vs

2. 99mTc-sestamibi planar imaging revealed low thyroidal uptake followed by a fast “wash out”. The finding was assessed as AIT type 2 leading to an effective high dose Prednisolone treatment and normalization of ALT.

Case 4. Differential diagnosis between productive vs destructive thyrotoxicosis due to amiodarone – AIT type 1.

A patient with ischemic cardiomyopathy treated with amiodarone for 13 months, developed thyrotoxicosis (TSH: <0.01 mIE/L, fT4: 30 pmol/L, fT3: 5.8 pmol/L). The patient treated initially with a daily dose of 40 mg Tiamazol and 20 mg Prednisolon. The patient was referred subsequently to our department with a clinical question to assist the differential diagnosis between AIT type 1 vs 2. 99mTc-sestamibi planar imaging revealed high and inhomogeneous thyroidal uptake (multinodular goiter) showing noticeable activity retention in the late imaging. The finding was assessed as AIT type 1.

Discussion

Iodine overload due to amiodarone or iodinated contrast media and thyroid hormone medications such as levothyroxine and triiodothyronine affect the iodine metabolism (trapping and organification) within the thyroid gland. In such cases and when further functional information of the thyroid gland are needed the use of conventional radiopharmaceuticals like 99mTcO4 and 123I cannot provide any useful information. 99mTc- sestamibi is a lipophilic cation belonging to the isonitrile group. Its distribution is mainly affected by the mitochondrial density and the negative plasma membrane potentials. [3,4] In our cases where the iodine metabolism was impaired due to iodine saturation and thyroid hormone substitution, 99mTc-sestamibi succeeded in the detection of functional thyroid tissue, the differentiation between productive vs destructive thyrotoxicosis and the differential diagnosis between AIT type 1 vs 2 allowing the appropriate, cost effective and successful treatment of our patients.

P5 – Increased risk of osteoporosis, use of osteoporosis medication and major osteoporotic fractures in Swedish patients with Addison´s disease: a retrospective national registry study.

Stavros Stergianos, Tim Spelman, Daniel Eriksson, Sara Öster, Sigridur Björnsdottir, Olle Kämpe, Jakob Skov and Sophie Bensing

Background: The evidence for increased risk of osteoporosis or osteoporotic fractures in patients with autoimmune Addison´s disease (AAD) is unsolid. 

Objective: To investigate the risk of osteoporosis, treatment with osteoporosis medication and major osteoporotic fractures in patients with AAD in Sweden.

Methods: In this population-based cohort-control study we used Swedish national health registries from 1964 to 2020 to identify 2,056 subjects with AAD and 19,042 age and sex matched controls without prevalent osteoporosis. An autoimmune origin was confirmed in 921 patients through linkage to the Swedish Addison registry. Patients and controls were followed from 1st January 2007 until death, migration or end of the study period on 31st December 2020. The composite outcome consisted of a diagnosis of osteoporosis, treatment with osteoporosis medication or a major osteoporotic fracture (MOF). Marginal Cox models were used to compare time-to-event outcomes between AAD subjects and matched controls, adjusting for comorbidities.

Results: During 17,957 person-years (PY), 333 events of the composite outcome (1.85/100 PY) occurred in patients with AAD, compared with 1,074 events during 168,922 PY (0.64 /100 PY) in controls. AAD cases were associated with 2.72 times the rate of the composite endpoint relative to controls (adjusted HR, 2.72 [95% CI, 2.39-3.10]). The increase in risk was consistent and significant in all three components of the composite outcome, including MOF (aHR, 1.74 [95% CI, 1.31-2.31]). Higher doses of mineralocorticoids were associated with a 31% reduction in the rate of the composite endpoint compared to controls (aHR, 0.69 [95% CI, 0.54-0.87]). There were no significant risk differences between patients treated with low, intermediate or high doses of glucocorticoids.

Conclusion: The risk of incident osteoporosis, treatment with osteoporosis medication and major osteoporotic fractures is increased in AAD. The risk does not appear to be correlated to glucocorticoid replacement doses.

P6 – Long-term Effects of Transsphenoidal Surgery on Headache in Patients with Pituitary Tumors – A Prospective Study

 

Victor Hantelius, Oskar Ragnarsson, Gudmundur Johannsso, Erik Thurin, Thomas Skoglund, Tobias Hallen 

Background: Headache is a common symptom in patients with non-functioning pituitary adenomas (NFPA).

Objective: The aim of this study was to analyze the long-term effect of transsphenoidal surgery (TSS) on disabling headache in patients with NFPA and to investigate possible predictive factors for headache relief following TSS.

Methods: This was a prospective study of 101 patients with NFPA who underwent TSS between September 2015 to December 2021. Headache was assessed preoperatively and 12 months postoperatively with The Migraine Disability Assessment (MIDAS) questionnaire. MIDAS measures the impact of headache on the everyday life during the last 3 months and assess the headache frequency and intensity.

Results: Of 101 patients, 27 (27%) experienced disabling headache preoperatively. In these 27 patients, the median (interquartile range) total MIDAS total score improved from 60 (19-140) to 10 (0-49) (p=0.002; max score 270), headache frequency decreased from 45 (25-83) to 6 (3-36) days per 90 days (p˂0.001), and headache intensity decreased from 6 (5-8) to 5 (3-8) (p=0.016; on a scale 0-10) at 12 months after surgery. Overall, 18 of 27 patients (67%) had a clinically relevant improvement of their headache, 4 (15%) had a clinically relevant deterioration and 5 (19%) had no clinically relevant change at one year after surgery. No clinical factors that predicted postoperative headache relief were identified.

Conclusions: Our study supports that transsphenoidal surgery achieves clinically significant and long-lasting improvement of disabling headache in patients with NFPA.

P7 – Införande av behovsstyrd bokning för diabetesvård: Pilotprojekt på diabetesmottagningarna i Gävle och Sandviken i samarbete med OneTwo Analytics.

Åke Sjöholm

Bakgrund: Diabetesvården står inför flera utmaningar, bla långa väntelistor, personalbrist och högt tryck på patienter. För att tackla utmaningara och öka tillgängligheten och förbättra personalens arbetsmiljö initierades under hösten 2022 ett pilotprojekt med OneTwo Analytics och diabetesmottagningarna i Gävle och Sandviken. Projektet syftade till att införa behovsstyrd bokning som anpassar besökstyp och prioriterar patienter efter individuella behov, jämfört med dagens tidsstyrda kalenderbokning som inte utgår utifrån behov.  Med behovsstyrd bokning utifrån glukocentrisk status, diabetesduration och ålder kan patienter kallas till fysiska eller kortare digitala besök baserat på glukosstatus.

Metod: Projektet testade behovsstyrd bokning med hjälp av ett AI/ML baserat analys- och prioriteringsverktyg, PRIO. Verktyget skapar en lista som prioriterar de patienter som har störst vårdbehov och kategoriserar besökstypen i fysiska eller digitala besök. Analysmetod enligt följande. 

Insamling av patient- och  hälsodata: Glukosdata, hälsodata, produktions- och bokningsdata för 2021 och 2022. Ytterligare bokningsdata för uppföljningsbesök erhölls från befintligt bokningssystem.

Analys av patient- och hälsodata, generering av prioriteringslista: Analys, inkluderande produktionsanalys baserad på 2021 års hälso- och glukosdata analyserades med hjälp av OneTwo Analytics PRIO/Scoringmodell för att skapa en prioriteringslista.

Verifiering av prioriteringslista: En översyn av prioriteringslistan utfördes med överläkare och diabetessjuksköterskor, som bedömde om prioriteringen och valet av besökstyp var rimligt baserat på information från patientjournaler. 

Resultat: Projektet genomfördes mellan juni och december 2022 och resulterade i en rapport som beskriver projektets förväntade nytta vid implementering av behovsbaserad patientbokning med hjälp av PRIO.

Diabetesmottagning:

Medicinskt stöd prioritering och planering av besök

Minskning av väntelistor 

Ökad kapacitet med minst 20-30%

Systematiskt lärande och tolkning av glukosdata

Region: 

Vård efter behov

Färre akuta inläggningar och ambulansinterventioner

Bättre glykemisk kontroll som leder till färre komplikationer

Mindre stressigt, förbättrad arbetsmiljö för personal

Patient: 

Individanpassad vård baserad på medicinsk status

Individanpassad besöksfrekvens och typ baserat på behov

Slutsats: Sammanfattningsvis visade pilotprojektet att diabetesmottagningarna i Gävle och Sandviken vid ett införande av behovsbaserad patientbokning skulle kunna öka kapaciteten på mottagningarna med minst 20-30% med befintlig personal. 

P8 – Tyreotoxikos med ovanlig etiologi

Djordje Grujovic, VO internmedicin, sektionen för diabetologi och endokrinologi, Gävle sjukhus. Åke Sjöholm, VO internmedicin, sektionen för diabetologi och endokrinologi, Gävle sjukhus, Högskolan i Gävle.

Syfte
Det finns många orsaker till tyreotoxikos, vanliga som ovanliga. Här beskriver vi en av de ovanligare orsakerna, baserat på ett autentiskt patientfall.

Bakgrund
En 53-årig man, sedan tidigare frisk, sökte primärvård på grund av 3 veckors anamnes på trötthet, viktnedgång, illamående och utspänd buk. Han visade sig ha tyreotoxikos med supprimerat sköldkörtelstimulerande hormon (TSH) < 0,01 mIE/L (ref. 0,4-3,7 mIE/L), förhöjt fritt tyroxin (fT4) 43 pmol/L (ref. 12,0 – 22,0 pmol/L) och förhöjt fritt trijodtyronin (fT3) 14,1 pmol/L (ref. 3,1 – 6,8 pmol/L). Tyroideastimulerande hormonreceptor antikroppar (TRAK) var negativa. 

Resultat
I väntan på utredning av tyreotoxikosen fick patienten progredierande buksmärtor, vilket resulterade i utredning med DT buk som visade levermetastaser. Vidare utredningar bekräftade diagnos av vänstersidig testikelcancer, av typen non-seminom (NSGCT), stadium IV (extensiv lever-, lung- och körtelmetastasering). Serumnivåerna av beta humant koriongonadotropin (hCG) vid diagnos var kraftigt förhöjda på 12738 IE/L (ref. 0 – 2,0 IE/L).

Diskussion
Klinisk hypertyreos kan utvecklas hos män med NSGCT som har markant förhöjda serum hCG-nivåer på grund av ligand-receptor korsreaktivitet mellan hCG och TSH. Detta motsvaras av gestationell hypertyreos hos gravida kvinnor.

I det aktuella patientfallet normaliserades hCG-nivåerna efter att patienten hade erhållit neoadjuvant cytostatikabehandling, vilket också resulterade i remission av tyreotoxikosen.

Forelasningar | Endokrinsköterskornas program | Posters | Fria Föredrag

Fria föredrag

Att upptäcka nya molekylära mekanismer hos individer med familjär hyperkolesterolemi med hjälp av Nanoporesekvensering.

Peter Benedek PhD, TAMM, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.

Bakgrund

Familjär hyperkolesterolemi (FH) är den vanligaste autosomala dominant nedärvda sjukdomen med en prevalens på 1/300. Sjukdomen orsakar kraftigt förhöjda nivåer av LDL-kolesterol och är starkt förknippad med prematur kardiovaskulär sjukdom och för tidig död. Genetiskt är FH förknippad med mutationer i LDLR, APOB eller PCSK-9 generna men trots en väl karaktäriserad fenotyp identifieras en sådan mutation endast i ca 50-60 % av fallen. Då fastställande av en genetisk diagnos hos probanden underlättar vidare diagnostik av släktingar, framför allt hos barn, är det av stort värde att utforska såväl hittills okända molekylära mekanismer samt att utvärdera nya sekvenseringstekniker för att förbättra genetisk diagnostik vid FH. Upptäckten av en ny molekylär mekanism som resulterar i en fenotypisk FH skulle dessutom kunna ge upphov till en läkemedelskandidat.

Syfte

Att i en välkaraktäriserad FH-släkt, med verifierad hyperkolesterolemi i tre generationer där mutation i känd FH-gen uteslutits, utvärdera Nanopore helgenomsekvensering i jämförelse med klassisk NGS samt att försöka identifiera en ny kandidatgen/kandidatområde där en mutation kan orsaka hyperkolesterolemi.

Metod

Nanopore-tekniken möjliggör analys av betydligt längre sekvenser än klassisk NGS och minskar därmed risken att missa ”copy number variations” (CNV). Vi har i detta projekt låtit analysera tre individer ur en släkt med verifierad hyperkolesterolemi i tre generationer, två med fenotypisk FH där mutation i de klassiska FH-generna uteslutits samt en individ med normal kolesterolnivå. En ovanlig förekommande (<1% i befolkningen) eller tidigare icke beskriven variation som identifieras i de två individerna med fenotypisk FH men ej hos den med normalt kolesterol kan vara en lämplig kandidat för vidare funktionsanalys.

Resultat

Projektet är pågående.

Klinisk relevans

Identifiering av en ny sjukdomsmekanism som orsakar en fenotypisk FH leder till förbättrad genetisk diagnostik hos denna patientgrupp. Upptäckten skulle även på sikt kunna generera nya lipidsänkande läkemedel som skulle gynna fler patientgrupper än den med FH.

Plasma-metoxikatekolaminer hos patienter med autoimmun Addisons sjukdom, med och utan restfunktion i binjurebarken

Anna-Karin Åkerman, Åse Bjorvatn Sævik, Per Medbøe Thorsby, Paal Methlie, Marcus Quinkler, Anders Palmstrøm Jørgensen, Charlotte Höybye, Aleksandra J. Debowska, Bjørn Gunnar Nedrebø, Anne Lise Dahle, Siri Carlsen, Aneta Tomkowicz, Stina Therese Sollid, Ingrid Nermoen, Kaja Grønning, Per Dahlqvist, Guri Grimnes, Jakob Skov, Trine Finnes, Jeanette Wahlberg; Synnøve Emblem Holte, Katerina Simunkova, Olle Kämpe, Eystein Sverre Husebye, Marianne Øksnes, Sophie Bensing

Bakgrund och syfte: Restfunktion i binjurebarken har identifierats hos en tredjedel av patienter med autoimmun Addisons sjukdom. Vi ville undersöka om restfunktion i binjurebarken har någon inverkan på nivåerna av plasma-metoxikatekolaminer och om stimulering med tetrakosaktid (Synacthenâ) förändrar dem.

Metod: Vi inkluderade 50 patienter med verifierad restfunktion i binjurebarken samt 20 patienter utan restfunktion, dessa utgjorde kontrollgrupp vid stimuleringstestet med tetrakosaktid. Patienterna hade avstått från sin medicinering med glukokortikoid och fludrokortison, under >18 respektive 24 timmar, före blodprovtagningen på morgonen. Prov togs före, samt 30 och 60 minuter efter stimulering med tetrakosaktid och analys av serumkortisol, plasma-metoxyadrenalin och metoxynoradrenlin utfördes med LC-MS/MS.  

Resultat: Hos de 70 patienterna med autoimmun Addisons sjukdom var metoxyadrenalin detekterbart hos 33%, 25% och 26% före, 30 respektive 60 minuter efter stimuleringstestet. Patienter med restfunktion hade i högre utsträckning detekterbara nivåer av metoxyadrenalin vid start (P = 0.035) och efter 60 minuter (P = 0.048) jämfört med patienter utan restfunktion. Det fanns en positiv korrelation mellan detekterbart metoxyadrenalin och kortisolvärdet vid samtliga tidpunkter, (P = 0.02, P = 0.04, P <0.001). Ingen skillnad noterades för metoxynoradrenalin, där nivåerna var inom normala referensområden.  

Sammanfattning: Även mycket små mängder av endogen kortisolproduktion påverkar nivån av metoxyadrenalin hos patienter med autoimmun Addisons sjukdom.

Impact of chronic oral glucocorticoid treatment on mortality in patients with COVID-19 – An analysis from a population-based cohort

Margret J Einarsdottir, Brian K. Kirui, Huiqi , Gudmundur Johannsson Fredrik Nyberg, Oskar Ragnarsson

Background: Glucocorticoids (GC) are essential in managing inflammatory diseases, but their long-term use is associated with adverse events such as increased risk of infections and thromboembolic events. In patients with COVID-19, GC may prevent acute respiratory distress syndrome. 

Aim: To determine if patients receiving GC prior to COVID-19 have increased mortality and whether they have increased risk of death from pulmonary embolism, myocardial infarction, stroke, sepsis, or COVID-19.

Method: Using nationwide register data, we studied all patients infected with COVID-19 in Sweden from Jan 2020 to Nov 2021 (N=1200153) and followed them from the date of first COVID-19 infection (index) until death or end of study. Any prior oral GC use was defined as ≥1 GC prescription during 12 months before index. High exposure was defined as ≥2 prescriptions of GC, with a cumulative dose >750mg of prednisolone or equivalent amount of other oral GCs, during the 6 months before index. GC users were compared to COVID-19 patients who had not received GC within 1 year before index. We used adjusted Cox proportional hazard models to estimate hazard ratios (HRs) and 95% confidence intervals (95% CI), controlling for comorbidities and socioeconomic status.

Results: 3378 deaths occurred in the GC-exposed group (N=48806; 6.9%) and 14850 deaths in the non-exposed group (1151347; 1.3%). Both high and any exposure to GC were associated with overall death; HR 1.96 (1.85-2.07) and 1.57 (1.51-1.64) respectively. Deaths from pulmonary embolism, sepsis and COVID-19 were associated with high GC exposure and similarly but slightly weaker with any exposure. In the high exposure group, the risk of hospitalization for COVID-19 was increased [HR 1.52 (1.47-1.57)] as well as admission to intensive care unit [1.41 (1.27-1.57)].

Conclusion: Patients on GC treatment prior to COVID-19 have increased mortality, particularly from sepsis, COVID-19 and pulmonary embolism.